Woodhills Tunnlar

I helgen invigdes två gångtunnlar mellan Skogås och Trångsund i Huddinge kommun. Den mörka passagen mellan stadsdelarna har omvandlats till en färgstark och upplyst plats. Projektet är en del av Huddinge kommuns satsning på ljusdesign i offentliga miljöer med målsättningen att skapa trygga, jämlika trivsamma platser med god estetik. Beställare och konsult möts här i en reflektion kring processen med designdialog och trygghetsförbättrande arbete.

Om du någon gång har bott i en svensk stad har du också passerat genom en mörk gångtunnel. Kanske behövde du gå genom tunneln för att komma till skolan, för att slippa ta en omväg till en kompis, eller så är det en plats där du har gömt dig för att vara ifred. Alla har sin tunnel – den är en del av vår mentala karta av staden. Trots att gångtunneln är en så vanligt förekommande plats i människors vardagsliv är den alltför ofta en anonym, bortglömd passage som förknippas med obehag och rädsla.

Trygghet innebär möjligheter. Möjlighet för alla människor med olika förutsättningar och bakgrund att vistas i det offentliga rummet på lika villkor. Trygghet är en fråga om demokrati och mänskliga rättigheter. Det är även en jämställdhetsfråga då kvinnor i högre utsträckning säger sig uppleva otrygghet i det offentliga rummet än män. I kontrast till detta blir män oftare utsatta för våldsbrott enligt statistiken.

Huddinge kommun gick 2013 ut till invånarna i Skogås och Trångsund och frågade dem om deras trygghetsupplevelse med målsättningen att kartlägga var otrygga platser fanns i närområdet. Gångtunnlarna mellan västra Skogås och Nytorps mosses IP – en plats där det dagligen passerar många idrottande ungdomar, skolbarn, skateboardåkare, motionärer och hundägare – pekades ut som en av de otryggaste miljöerna. Många tillfrågade tog kvällstid långa omvägar för att undvika platsen. På uppdrag av Huddinge kommun har Topia landskapsarkitekter i samarbete med Kempe ljusdesign tagit fram en ny utformning av tunnlarna utifrån designdialog med barn och unga från området. Tillsammans med barngruppen har teamet gått från analys till färdigt resultat i en serie av workshopar med modellbygge, ljustest och målning på schemat. Barnen har delat med sig av sina erfarenheter från platsen men har även bidragit med inspiration och idéer till slutgiltig design. Kommunen har med målsättningen att skapa en tryggare plats samtidigt velat uppmuntra barns delaktighet och möjlighet att påverka sin närmiljö.

Design som metod för ökad jämställdhet och trygghet

Design av utemiljön är en viktig bricka i det spel där sociala, fysiska och ekonomiska faktorer verkar tillsammans för att skapa trygga inkluderande stadsmiljöer. Med en markant förändring och en ny uttrycksfull utformning är förhoppningen att generera en positiv spiral där brukarna utvecklar en relation till platsen, vilket i sin tur skapar förutsättningar för trygghet. Om en månad tillkännages tunnelns nya namn utifrån medborgarnas inkomna förslag. Namngivningen är ett led i processen där gångtunneln existens som platsbildning och stadsrum synliggörs med målsättningen att bryta dess negativa status som otrygg passage.

Det lekfulla formspråket med inspiration från workshoparna blev ett verktyg i arbetet att ifrågasätta invanda mönster kring hur gångtunneln som stadsrum ska se ut. Markmönstret i blå nyanser hjälper även till att förlänga platsen och ska motverka känslan av att ”gå ner” i tunneln, platsen blir istället en del av ett längre lekfullt stråk. Mönstret återkommer på tunnlarnas entrévingar som målades tillsammans med barngruppen. Belysning i blågröna ”norrskens-toner” lyser upp väggar, golv och tak och förstärks av en ljusgrå bakgrund som skapar en luftigare, ljusare känsla.

Planering vs informalitet

Inom projektet har vi har brottats med frågan kring vem som har rätt till tunneln då det länge varit en plats dit folk har kommit för att måla graffitti. I samband med sanering av graffitti och tags enligt kommunens klotterpolicy har diskussioner förts kring om vi riskerar att förstärka fördomen kring graffitti som ett fenomen sammankopplat till otrygga platser. Är det vår yrkesmässiga rätt att ta bort gatukonst för att rusta upp platsen enligt våra estetiska preferenser? Tar vi oss för stor rätt att definiera vad skönhet och trygghet är för den breda massan människor? Vad som är fint eller fult kommer ju alltid ligga i betraktarens öga och bottnar i personliga preferenser beträffande erfarenheter och smak.

Att definiera det offentliga rummet utan att kontrollera är en stor utmaning. Staden måste få andas och leva, den ska få vara en ständigt föränderlig plats. Arkitekturens och den fysiska planeringens uppgift är att stimulera och skapa förutsättningar för alla – att medverka till mångfald och motverka ensidighet. Att tappa friktionen mellan olika grupper och intressen inom en stad anser inte vi ska betraktas som ett självändamål, risken finns då att gnistan som gör staden till det äventyr den faktiskt är går förlorad.

Img 0222 (1)

Hur kommunen principiellt ska förhålla sig till graffitti utreds just nu och är en politisk fråga som inte kan lösas inom detta projekt. Vi har i designarbetet valt att utgå från platsens förutsättningar och människors berättelser därifrån. Då kommunens medborgardialog visat att en så stor andel unga tjejer kände att tunneln var en otrygg plats som begränsade deras rörelsemönster, ville vi aktivt lyfta och lyssna till denna grupp. Unga tjejer – en grupp som sällan gör anspråk på den här typen av platser – skulle få sätta sitt märke i tunnlarna. Detta i kombination med kommunens rådande klotterpolicy innebar det i det här fallet att graffittin togs bort, det betyder inte att det är det enda eller rätta sättet.

Syftet med tunnlarnas nya utformning är att inte vara så känslig för tillägg såsom tags. Motsägelsefullt kanske någon tycker då väggarna är målade ljusa. Men även om graffitti tillkommer på platsen kommer ljuset och markmönstret finnas kvar och vara en konstant. Med en bas av ljusa väggar kan också platsen leva vidare, kommunen har möjlighet att utveckla tunneln i samarbete med ungdomar och konstnärer från närområdet i framtiden.

Med tunnlarna i Skogås som exempel vill vi slå ett slag för att vardagens platser – såsom gångtunnlar – förtjänar kvalitet, uppmärksamhet och resurser. Dessa miljöer behöver få vara just platser och inte förpassas till att bli passiva mellanrum.

Vår förhoppning är att tunneln framöver kommer att uppfattas som en tryggare plats. Urban utveckling kommer att studera projektet under 2016 och utvärdera om målet med en tryggare tunnel faktiskt uppnås. Det ska bli spännande att följa arbetet.

FAKTA

Plats: Skogås, Huddinge kommun
Funktion: Gångtunnel
Beställare: Huddinge kommun genom Emelie Roupe
Landskapsarkitekter: Topia landskapsarkitekter genom Martha Hedin, Katja Andersson Teleman, Linus Fredriksson, Marion Porte
Ljusdesigner: Kempe ljusdesign genom Martin Kempe

Tidsåtgång: Ett år, klart september 2015

Skrivet av: Katja Andersson Teleman, landskapsarkitekt, Topia landskapsarkitekter
Emelie Roupe, landskapsarkitekt, Huddinge kommun
Foto: Katja Andersson Teleman, Emelie Roupe, Linus Fredriksson, Martin Kempe