Med rätt till himlavalvet

Vi svenskar pratar gärna väder när isen oss emellan ska brytas. Väder är vår kulturellt kodade minsta-gemensamma-nämnare. Förmodligen för att vädret här uppe alltid varit ombytligt och avgörande för hur jordbruksarbetet kunde utföras och hur skördarna slog. Idag lever vi allt mer distanserat till naturen. Vad händer då med förståelsen för ekologiska samband när många stadsbor helt tappar kontakten med vädersystemen?

Samtidigt håller något på att hända med vädret. Allt mer färggranna solnedgångar är betingat av ohälsosamma partikelhalter i luften. Större städer förorsakar sina egna vädersystem i så kallade urbana värmeöar. Den globala konsumtionscivilisationen har påverkat jordklotet i så hög grad att forskarna pratar om en ny geologisk tidsålder: Antropocen. Mänskligheten har blivit en naturkraft som ansamlar ämnena i de naturliga kretsloppen på nya sätt. Hela biosfären är påverkad – från jordskorpan och världshaven till högt upp i atmosfären.

Belysningen i bebyggelse och infrastruktur genererar ljusslask som på städernas natthimlar i princip raderar ut förekomsten av synliga stjärnor. Borde det inte vara en rättighet att även som stadsbo ha möjlighet att få uppleva en stjärnhimmel? I södra Östeuropa, där amatör-astronomi är populärt, är också frågan om ”light pollution” följaktligen hett stoff.

I många asiatiska storstäder börjar rätten till riktigt solljus och blå himmel bli en politisk fråga. Förutom den förödande hälsoaspekten förändrar smogens ”twilight”-himmel hela upplevelsen av stadslandskapet dagtid då både skuggor och längre siktlinjer försvinner. I boken ”Peking-syndromet (Ordfront 2014) beskriver författaren Ola Wong den klaustrofobiska känslan av den kolpartikelmättade stadsluften som i perioder är så illa att folk väljer bort att röra sig utomhus – alternativt bär andningsmask. Enligt beräkningar dör en kines i minuten på grund av den ohälsosamma luften.

Inför ett toppmöte i Peking nu i mitten av november valde kommunistpartiet att stänga upp emot ett tusen fabriker sydväst om staden. Detta för att kunna hälsa potentaterna välkomna i en stadsluft som inte var giftig. Det är en högst temporär återgång till det naturliga tillståndet kan tyckas, men i alla fall bättre än andra vädermanipulerande metoder. Som när man för att rensa luften bombarderar atmosfären med kemikalier för att utlösa latenta regn.

Hur kan vi då återknyta till vädersystemen?

Urbio Sky Schäslonger Bild2

Städer med stora vattenspeglar har potentiell tillgång till skyar och himlar, men det gäller att nyttja detta på rätt sätt. I New York City omvandlas nu i hög takt gammal industrimark längs vattenlinjerna till omfattande park- och husbyggnadsprojekt. I nya, publika strandparker som Hudson River Park, Brooklyn Bridge Park och Gantry State Plaza Park frigörs kraften i kontrasten mellan det täta byggda och det öppna vidsträckta. Stadshimlen lyfts föredömligt fram i gestaltningen av utomhusmiljöerna, exempelvis genom bakåtlutande solstolar och kikare.

I våra svenska städer finns stora möjligheter att i parker och platser vid vatten och på höjder skapa fullkontakt med väder och vind, skyar och himlavalv. I ett idéprojekt för Söders höjder föreslår vi en serie platsbildningar som celebrerar kontakten med rymden ovanför. En handfull strategiskt belägna utsiktshyllor ovanför Norr Mälarstrand och Stadsgårdskajen möbleras med grupperingar av egenartade sky-schäslonger. Liggmöblerna bjuder in besökare till en stunds Snobben-lik filosoferande. Medan blicken letar sig upp i luften ovanför kan tankarna fara iväg; och med dem även stressen. På utkikshyllorna finns förstås också installationer som ger möjlighet att lära sig mer om väderfenomen, molnformationer och stjärnkonstellationer.

Luften må vara fri, men stadshimlarna är satta under press. Nog är det hög tid för den nutida landskapsarkitekturen i vårt land att bejaka vårt grundläggande förhållande till väderfenomenen. Sky-schäslonger kan vara ett sätt att börja värna rätten till himlavalvet!