Det humanistiska perspektivet – Hur tänker vi när vi gestaltar våra offentliga rum?

Att gestalta ett offentligt rum är en process som involverar många individer och resultatet av en gestaltningsprocess varierar beroende på vilka som deltar. Ibland syftar processen till att få fram en övergripande plan eller koncept för en plats eller en byggnad, som sedan används som underlag för vidare gestaltning. I andra fall är processens mening att uppföra en fysisk plats, byggnad eller landskap. En grundläggande fråga i allt gestaltningsarbete är vilka avsikter, tankar, idéer och känslor – medvetna eller omedvetna – som styr processen?

Arkitekturhistorien är i hög grad just berättelserna om vilka bakomliggande motiv och tankar som har präglat tillblivelsen av våra stadsrum och byggnader. I de historiska arkitektoniska och konstnärliga rummen har människan uttryckt sina fantasier och drömmar, tankar och känslor, och skapat symboliska värden och meningar som har speglat, utmanat, förändrat och utvecklat samhället. Genom antikens, medeltidens och renässansens stadsrum, byggnader och torg grundlades uppfattningen om det offentliga rummet. Under industrialismen och 1900-talet fick de offentliga rummen nya betydelser och funktioner för att stödja den demokratiska utvecklingen i samhället. De historiska katedralerna, slotten, medborgarhusen, simhallarna och skolorna vittnar alla om sina tiders tankar och visioner. Men vilka tankar, idéer och känslor styr gestaltningen av våra offentliga miljöer idag och vilken plats har det humanistiska perspektivet i dessa processer?

Den senaste tiden har vi kunnat följa debatten om humaniorans kris och utmaningarna med att formulera dess värde och betydelse för samhällsutvecklingen. Denna debatt är intressant eftersom den sätter fingret på kanske den svagaste punkten i vår tids storslagna planer och manualer för rationell stadsutveckling och expansion – bristen på humanistiska perspektiv. Nyligen publicerades också den uppmärksammade antologin Alltings mått av Sverker Sörlin och Anders Ekström, en bok som diskuterar hur ett samhälle är beskaffat som ifrågasätter värdet av humanistisk kunskap?

På senare tid har flera nationella och internationella organ lyft fram kulturen som den fjärde pelaren i hållbar utveckling; jämbördig med ekonomisk tillväxt, social delaktighet och ekologisk balans. Till exempel har organisationen United Cities and Local Governments, den internationella paraplyorganisationen för städer och lokala samt regionala förvaltningar, tagit fram en plan 2011-2013 för att driva frågan om kulturens roll i arbetet med hållbar utveckling inom Agenda 21. Deras målsättning är att kulturen under 2000-talet etableras som den fjärde pelaren i internationella, nationella, regionala och lokala förvaltningars arbete med hållbar utveckling. Planen bygger på att kultur i dess mest vidsträckta bemärkelse är livsnödvändig för att mänskligheten ska uppnå en hållbar utveckling och långsiktigt välbefinnande, och att kulturen har både ett egenvärde och en självskriven plats i samhällsutvecklingen.

Humanioran är vetenskapen om människan som en kulturell varelse. Genom ämnen som etnologi, konst, filosofi, arkitektur, historia, idéhistoria, estetik, arkeologi, retorik, språk och litteratur kan vi öka förståelsen för människan som meningsskapande och meningsbärande. Vi är idag kanske duktigare än någonsin på att producera djuplodande analyser av människans tekniska, ekonomiska och funktionella behov samt debattera den hållbara stadens grundläggande tankar om ekologiska avtryck, cykelbanor, kollektivtrafik, energi och sophantering. Våra tekniska framgångar och den ekonomiska tillväxten gör det också lättare än någonsin att på kort tid bemästra och omforma befintliga natur- och kulturlager. Upp växer nya storskaliga stadslandskap i en takt som ger små utrymmen för en humanistiskt idédriven utveckling, vilket borde vara en självklarhet i moderna stadsutvecklingsprocesser och strävan mot hållbar utveckling. En bärande tanke i visionen om den hållbara staden, sedan begreppet hållbar utveckling lanserades av Lester Brown på 1980-talet, är att den ska utgå från människans behov samt bygga på ekonomisk och ekologisk hållbarhet. Men allt för ofta begränsas dock människans behov till ekonomiskt och tekniskt mätbara funktioner och stadsrummets omätbara sociala och kulturella ”funktioner” lyser med sin frånvaro. Synen på värdet av humaniora i planeringen och byggandet av offentliga miljöer, i jämförelse med vår tilltro till ekonomins och teknikens värden, är i vår tid alltför begränsad. När platser, byggnader och miljöer ska gestaltas väger därför ofta de humanistiska idéerna lätt.

I tanken om den hållbara staden och människans behov är det lätt att i förlängningen föreställa sig att det offentliga rummet bör möta människans samlade behov, såväl ekonomiska, ekologiska, sociala och kulturella. Om det av oss byggda i våra framtida städer verkligen ska värdesättas av framtida generationer, på liknande sätt som vi själva värdesätter vår tids historiska kulturarv, måste konstnärer, författare, dansare, poeter, scenografer, regissörer, formgivare, filmare och andra kulturutövare i högre grad än idag engageras i tidiga planeringsprocesser. Om det humanistiska perspektivet ges en tydligare roll i stadsutvecklingen, och om arkitektur, konst, filosofi, kulturhistoria, idéhistoria, musik, litteratur, dans, teater, film och alla andra kulturyttringar tillåts bidra med sina perspektiv på stadens funktioner, kanske den hållbara staden i dess mest sammansatta semantiska betydelse kan bli verklighet? Och kanske kan då också framtidens generationer se tillbaka på vår tid som en era då det humanistiska perspektivet erkändes som en central drivkraft i stadsutvecklingen, och ordet gestaltning fylldes med nya innebörder och meningar?

Visionen för en hållbar stad måste vara en plats där humanistisk och kulturell utveckling värdesätts lika högt som ekonomisk tillväxt, sociala behov och ekologisk hållbarhet.

© Katarina Löfström/BUS 2012. Passage (2011), skulptural konstnärlig gestaltning huggen på plats direkt ur berget. För Bönhamn, Höga kusten. Statens konstråds projektledare, Jörgen Nilsson. Foto: Maria Schibbye.