Dags att prata om den (o)rättvisa staden

Det brukar sägas att Sverige just nu genomgår den snabbaste urbaniseringsprocessen i hela Europa. Det är bråda tider med andra ord. Stora byggprojekt som ska skapa gångbara identiteter, nya bostadsområden och ett attraktivt ansikte utåt är karaktäristiska för nutidens stadsbild. Lyftkranarna vittnar om en stad i förändring, om ett växande stadsrum där allt fler är tänkta att få plats.

När vi bygger nya bostäder, renoverar gamla, bygger nya stadskärnor och namnger nya kvarter, måste vi dock komma ihåg att det inte är separata enheter det handlar om. Det är städer vi bygger, det är helheter och faktiska livsmiljöer. Det är fysisk struktur men även osynlig struktur som ska passa in i den redan befintliga väven av gator och hus. I Sverige är det kommunerna som ansvarar för att dessa strukturer, både de fysiska och de osynliga, tillgodoser våra vardagsbehov och verkar för kvalitet, långsiktighet och rättvisa. I de första paragraferna i både Plan- och bygglagen samt i Lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar, uttrycks detta ansvar på tydligast möjliga sätt. Varje invånare har rätt till en god bostad, till en stadsplaneringsprocess där brukaren står i centrum och till ett rättvist stadsrum.

Trots denna tydlighet tycks många av dagens byggprocesser ändå ta avstamp i det motsatta. I flera fall säljs kommunal mark ut till högstbjudande part och ett nytt bygge ska gärna generera vinst så snabbt som möjligt. Invånarna, de boende, lämnas ofta utanför. Få är de som faktiskt förstår grunderna på vilka besluten fattas. Ännu färre är de som varit med och fattat dem.

Att stadsbyggnadsfrågan och bostadsfrågan färgas av ideologiska motsättningar råder det ingen tvekan om. Men tydligt är ändå att dagens processer blir problematiska ur rättvisesynpunkt. Bristen på långsiktighet och rättviseperspektiv gör att bostadsområden sällan upprustas för de boendes bästa, istället är det mer köpstarka grupper som ska attraheras. Samma sak gäller stadskärnorna, sällan involveras medborgarna när staden ska få ett nytt ansikte. En sådan utveckling gör att det är den köpstarkes preferenser som får sätta standarden, att tillgången till en långsiktig bostad blir en kostnadsfråga och att ingen vill bygga för den tunnare plånboken. Segregation och gentrifiering blir uppenbara effekter.

All form av utanförskap får katastrofala följder både i termer av ekonomi och i termer av rättvisa. De vinster som görs kortsiktigt kan förloras flerfaldigt om de skapar ojämlikhet i de fysiska och osynliga strukturerna. Eller om de skapar bostadsbrist för den delen, det blir i förlängningen en mycket kostsam affär. Vanja Larberg, utvecklingsledare på S2020 i Göteborg, har medverkat på ett av de rundabordssamtal som anordnats inom ArkDes mötesplatsuppdrag. Hon menar att ett samhällsekonomiskt angreppssätt där dessa faktorer tas i beaktning saknas på många håll idag. Fanns det ett sådant angreppssätt skulle man förstå att tidsaspekten är viktig, att stadsbyggnaden måste få kosta idag för att generera sociala vinster imorgon. Att bygga stad innebär att investera i människors levnadsförutsättningar, inte i att generera omedelbar vinst. Dessutom, menar hon, krävs en bredare helhetssyn i stadsutvecklingsprocessen. Idag arbetar varje kommunal förvaltning med egna separata mål och pengapåsar. Det gör att de synergieffekter och den samhällsnytta som skulle kunna uppnås genom gemensamt satsade resurser, blir svåra att skapa.

En av de viktigaste aspekterna i rättviseskapandet handlar dock om att sprida kunskap kring de planerade och pågående processerna. Markpolitiken, som den ser ut idag, lider av en allt för stor brist på transparens. Människor måste få möjligheten att förstå och delta i de beslut som påverkar deras liv på vardagsnivå. De måste även få medverka i problemformuleringsfasen, annars finns risken att felaktiga bilder av verkligheten lägger grunden för felaktiga beslut.

Inom ArkDes mötesplatsuppdrag drivs för närvarande två stora teman: rättvisa och bostad. Dessa två begrepp tycks integrera med varandra så till den grad att de inte går att separera. En stad är inte rättvis förrän alla har bostad. En bostad är inte rättvis förrän alla delar samma förutsättningar. En långsiktigt hållbar stad är en stad som byggs för medborgaren, men också med medborgaren. Först då, när stads- och samhällsutvecklingen har blivit en gemensam process, kan vi skapa en fysisk miljö som svarar mot allas förutsättningar. Det är dags att prata om den (o)rättvisa staden.

Denna artikel finns även publicerad som debattartikel i tidningen ETC»

Mer om hur ArkDes mötesplats arbetar med tema rättvisa och tema bostad hittar du här»