Mer liv om staden behandlas som ett landskap

Foto: Fredrik Jergmo

Vad sker när staden blir en del av landskapet? Eller, är det landskapet som blir en del av staden? Är det en överdrivet teoretisk fråga att försöka bringa reda i relationen mellan stad och landskap? I slutet av november hade Movium en partnerskapsträff om ekosystemtjänster som fick mig att tänka till om relationen mellan stad och landskap. En tanke som börjar ta form hos mig är att om landskapet blir en del av staden så blir staden mer dynamisk. En annan tanke är att om staden blir en del av landskapet så får staden relationer. En parallell fråga blir så klart vad landskapet ”får”, men det tänkte jag bortse från just nu.

Min tanke om att ett landskapsperspektiv (se nedan) bidrar till att göra staden mer dynamisk kommer från föreställningen om att ett landskap befinner sig i ständig förändring. Tiden är helt enkelt en inneboende parameter i landskapsbegreppet. Att landskapet präglas av årstidernas skiftningar är kanske det tydligaste exemplet på detta, även om det också finns andra tidsperspektiv att knyta an till, såsom succession och kontinuitet. Med årstiderna skapas olika förutsättningar, inte bara för hur vi upplever landskapet, utan också för hur vi interagerar med det och vilken skötsel det kräver vid olika tidpunkter.

Se det byggda

En spekulation är att om vi såg staden som ett landskap så skulle det troligen innebära att vi skulle uppmärksamma de redan byggda miljöerna i staden i mycket större utsträckning än vad som görs idag. Stadsbyggandet skulle inte enbart rikta in sig på att göra NYTT utan i lika stor utsträckning på att göra OM. Vi skulle förädla och förfina, justera och anpassa allt eftersom vi som brukare och förvaltare såg ständiga och föränderliga behov. Ett sådant fortlöpande engagemang skulle inte kräva så storslagna visioner eller omfattande planarbete utan skulle faktiskt vara ett ganska lågmält vardagsarbete. Ganska långt ifrån det gängse planarbetet med stora utbyggnadsområden eller storskaliga stadsomvandlingsprojekt.

Om vi hade ett mer utvecklat landskapsperspektiv på staden så skulle det kanske också resultera i att människor skulle vara mer sysselsatta med att förvalta och utveckla stadens landskap i ett dynamiskt samspel med årstider och andra tidsperspektiv. Inget kan lämnas vind för våg utan omtanke. Eller, det är klart att det kan, men insikten om att det skulle bli så mycket jobbigare, dyrare och svårare att ta sig an det i ett senare skede skulle vara tydligare och leda till att man inte skulle tycka det är värt försummelsen i stunden. Ett dynamiskt stadslandskap innebär alltså att det måste finns ett närvarande perspektiv av förvaltning, av här och nu.

Beroendet uppmärksammas

Landskapsperspektivet bidrar, enligt mitt sätt att se det, till att göra staden mer dynamisk och skapar hos mig bilder av en stad som är föränderlig och levande. För att detta ska kunna hända krävs att det finns någon som levandegör våra stadsmiljöer och också stöttar stegvisa förändringar av våra annars väldigt ”långsamma” miljöer. Detta levandegörande kan säkert komma i många olika former, men tankemodellen kring ekosystemtjänster, med exempelvis reglerande och producerande tjänster, menar jag faktiskt ligger ganska nära till hands. Ekosystemperspektivet innebär också att det beroendeförhållande som finns mellan staden och dess omland uppmärksammas och görs begripligt. På så sätt skapas relationer mellan staden och det landskap som den befinner sig i. Dessa relationer är på inget sätt nya, men vetskapen om dem har under modernismen suddats ut av en övertro på autonoma tekniska system.

Med hotet om framtida klimatförändringar hängande över oss erbjuder de reglerande ekosystemtjänsterna inte enbart en tilltalande miljömässig tankemodell utan även ett faktiskt ekonomiskt värde. Min förhoppning, utöver dessa två uppenbara, är att tankemodellen om att staden är en integrerad del av landskapet också ska leda till att vi ser på formandet av våra stadsmiljöer på ett nytt sätt.

Landskapsperspektivet:

Många ansluter sig idag till metaforen om landskapsarkitektur som ett verb. Allt och alla är med och skapar landskapet, och landskapet är beroende av samspelet mellan alla faktorer: den okontrollerade naturen, ett får som betar gräset, ett barn som bygger en koja eller en debattör i landskapsfrågor. Perspektivet betonar landskapet som en process snarare än en produkt. Landskapet skapas och omskapas hela tiden och det pågår en ständig transformation även av den byggda miljön. Med detta förhållningssätt blir landskapet aldrig färdigt. Landskapsperspektivet är centralt för den europeiska landskapskonventionen.