Hantering av kommunal mark en bakvänd process

DEBATT: Marken är stadens mest värdefulla tillgång. Ett av dagens problem är att kommunernas process för markanvisningar inte ger rätt förutsättningar för ett långsiktigt värdeskapande. Det gäller inte minst i Stockholm, skriver arkitekt Emma Jonsteg.

Sveriges kommunalpolitiker är ytterst ansvariga för våra städers utveckling. Det är upp till dem att skapa bästa möjliga förutsättningar för en gynnsam utveckling socialt, ekonomiskt och ekologiskt. En bärande del i det arbetet är givetvis att säkerställa en genomgående hög arkitektonisk kvalitet.

När man som arkitekt talar om hög kvalitet i arkitektur och stadsbyggnad så misstas det inte sällan med ett ensidigt fokus på gestaltningsmässigt spektakulär arkitektur. Det är djupt olyckligt, för inget kunde vara mer felaktigt. Begreppet handlar snarare om kvalitetsmedvetenhet i en lång rad väldigt basala aspekter, exempelvis ett förhållningssätt grundat i hållbarhet, fingertoppskänsla i platsanpassningen, välfungerande planlösningar, goda materialval och ett framsynt ekosystemtänkande.

Dagens problem

Ett av dagens problem är att kommunernas process för markanvisningar är bakvänd. Det gäller inte minst i Stockholm. I alla fall sett i ljuset av det från Stockholms Stad uttryckta önskemålet att höja kvaliteten på det som byggs. Tågordningen i dag är att först sälja kommunens mark till högsta möjliga pris (Exploateringskontorets uppdrag är väldigt tydligt på den punkten) utan några vidhäftade krav på arkitektonisk kvalitet. Därefter ska ett arkitektoniskt förslag tas fram. Det i ett läge där man med en hög köpeskilling för marken redan från start har decimerat byggherrarnas utrymme för att skapa den höga kvalitet man från staden säger sig efterfråga.

Det råder ingen brist på byggherrar som vill skapa högkvalitativa och hållbara projekt. Det är inget fel på deras ambition och vilja, men förutsättningarna och de ekonomiska incitamenten för att satsa på kvalitativa och nytänkande lösningar finns helt enkelt inte i dagens modell. Huvudstadens markpolitik och förhållningssätt till kvalitetsfrågor innebär ett allt för starkt fokus på kortsiktigt intäktsmaximerande, vilket ger usla förutsättningar för att skapa stora arkitektoniska och långsiktigt beständiga värden. Det är svårt att överskatta hur pass allvarliga konsekvenser detta kan få för Stockholms framtid i ett läge när vi under kommande år ska bygga mer än vi någonsin gjort tidigare.

Det dagens system uppmuntrar hos en byggherre är tyvärr inte förmågan att kunna bygga med hög kvalitet för att skapa långsiktiga värden i form av attraktiva, beständiga och hållbara områden och byggnader. Det är istället förmågan att säkerställa finansiering av sina projekt och att sedan till en pressad budget få ihop något som kan passera de ofta mycket lågt ställda kvalitetskraven i den fortsatta processen som premieras.

Positiva exempel

Om Stockholm menar allvar med att man vill bygga hållbara goda stadsmiljöer så bör både kommunens kravställning och prisdiskussion ta sin utgångspunkt just i den tanken. Frågan är om man är villig att hantera det kortsiktiga intäktsbortfall en sådan omprövning skulle innebära. På senaste tiden har vi sett positiva exempel på andra håll i landet. Bland annat Fyrklövern i Upplands Väsby, där man tillämpar ett poängsystem som ger byggherrar ett lägre markpris för de förslag som bedöms vara av hög kvalitet, och i Uppsala där man markanvisar till fast pris och låter förslagens kvalitet bli utslagsgivande. Låt oss hoppas att dessa projekt faller väl ut och att man i Stockholm sedan tar intryck av det när man utformar sin framtida markpolitik i syfte att leverera den kvalitet man säger sig eftersträva.