In med naturen i detaljplanen

För några månader sedan fick jag frågan om jag kunde hålla ett föredrag om hur man kan arbeta med naturen i planeringen. Fokus skulle ligga på vad som går att reglera i detaljplanen. Jag svarade såklart ja. Frågan är central för möjligheterna att arbeta på ett effektivt sätt med ekosystemtjänster i våra stadsmiljöer. Det är också en återkommande frågeställning i många av de uppdrag som jag arbetar i som landskapsarkitekt. Så började jag min jakt på goda exempel. Snabbt blev det tydligt att det skapats en negativ praxis där den vanligaste reaktionen jag fick var att ”det går inte reglera naturen i detaljplanen” eller ”det är inte lämpligt att reglera naturen i detaljplanen eftersom naturen är så föränderlig”. De här påståendena tycks upprepas så ofta att de nu har blivit en sanning. Men stämmer de?

Syftet är grundförutsättningen

Enligt min erfarenhet rymmer Plan- och bygglagen begränsningar men mycket kan göras! I det här sammanhanget spelar syftet med planen en avgörande roll. I många detaljplaner begränsas planens syfte till att beskriva bebyggelsen. Till exempel: ”Syftet med planen är att pröva en bebyggelse om ca 100 bostäder. Inriktningen är en varierad småhusbebyggelse i form av friliggande hus, radhus, kedjehus och parhus.”

Med ovanstående syfte stämmer antagandet att det inte går att reglera naturen i planen eftersom en detaljplan inte får innehålla fler bestämmelser än vad som är nödvändigt för att uppnå syftet med planen. Helt andra möjligheter ges om syftet kompletteras med meningen: ”Syftet är också att säkerställa fortsatta spridningsmöjligheter för eklevande arter genom området.” Då har naturen blivit en del av syftet med planen och det är fullt möjligt att föra in relevanta bestämmelser.

Ett exempel på detaljplan där spridningsmöjligheter för eklevande arter varit en del av syftet är detaljplanen för Väbeln 2 i Stockholm. Planen rymmer bestämmelser både om hur kvarvarande vegetation ska skötas och föryngras och bestämmelser om att ersätta försvunnen vegetation med nya boplatser, i form av mulmholkar och veddepåer, för de eklevande arterna. Så visst går det!

Plankarta Vabeln
I detaljplanen Väbeln 2 var syftet dels att göra området lämpligt för bebyggelse, dels att bevara spridningssamband för eklevande arter. I bilden syns både ett utsnitt från detaljplanekartan och från detaljplanebestämmelserna.

Lagligt stöd för bestämmelser gällande natur i detaljplanen

Sedan finns frågan om det är lagligt korrekt att reglera natur i detaljplaner. I PBL anges att kommunen med en detaljplan ska pröva ett områdes lämplighet för bebyggelse och byggnadsverk samt reglera bebyggelsemiljöns utformning (PBL 4 kap § 2). Dessutom står det att ”lagens bestämmelser syftar till att, med hänsyn till den enskilda människans frihet, främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer” (PBL 1 kap § 1). Vidare finns att läsa att ”en obebyggd tomt som ska bebyggas ska ordnas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur- och kulturvärdena på platsen. Tomten ska ordnas så att naturförutsättningarna så långt möjligt tas till vara”(PBL 8 kap § 9).

Jag menar att dessa paragrafer inte bara ger stöd för att införa bestämmelser gällande naturvärden i detaljplanen. Dessa bestämmelser kan i vissa fall även vara direkt nödvändiga för att visa att tomten ska bebyggas med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur- och kulturvärden.

Detaljplanens möjlighet att främja naturvärden

Slutligen kommer vi till frågan om det är lämpligt att införa bestämmelser gällande natur i detaljplaneringen eftersom den är föränderlig. Här skulle jag vilja argumentera för att naturen i själva verket ofta tillhör en av de mindre föränderliga aspekterna inom en plan. Vi tittar på exemplet med detaljplanen för Väbeln 2 med spridningssambandet för de eklevande arterna. En ek har vanligtvis upplevt en ålder om 250 år innan den blir riktigt värdefull för dessa arter och kan sedan leva tills den blir 800 år. Men det slutar inte där. När den sedan dött kommer den fortsätta vara en viktig livsplats för många djur i hundratals år till om den får stå, eller ligga, kvar och brytas ned på plats. Detta innebär att det inom en rimlig tidshorisont är näst intill omöjligt att ersätta de värden som äldre ekar ger och att ekarna med största sannolikhet kommer stå där de står även om detaljplanen skulle bli liggande ett tag. Nu kanske en del tänker att ”ja, ja, ekar är ju lite specialfall med sin höga ålder”. Men argumentet gäller även tallar, som är ett vanligt inslag i många utbyggnadsområden. Tallar blir riktigt intressanta gällande naturvärden någonstans efter 120 år och kan leva tills de blir 500 år för att sedan vara fortsatt värdefulla i flera hundra år till.

Om man dessutom intar ett ekosystemtjänstperspektiv ökar behovet av att bevara naturområden genom bestämmelser i planen än mer. Våtmarker inom ett område kan till exempel bli viktigt att bevara för att ta tillvara de båda tjänsterna flödesreglering och rening av vatten. Dessutom kan inslagen av vatten utgöra en estetisk kvalitet som får en positiv betydelse för de boende.

Ekar I Farsta
I Farsta har ekar sparats alldeles inpå de nybyggda husen.

Dags att ändra praxis

Så visst är det både möjligt och lämpligt att låta bestämmelser om naturen bli en naturlig del i många detaljplaner. Nästa gång du sitter med en plan för ett område av vikt för stads- eller landskapsbilden, med höga natur- eller kulturvärden eller som rymmer andra ekosystemtjänster av vikt för att skapa långsiktigt hållbara livsmiljöer för kommande generationer är det dags att agera. Det är dags att formulera ett syfte där dessa naturvärden inkluderas och bestämmelser som säkrar att de finns kvar även efter att en detaljplan vinner laga kraft.

Har du redan någon sådan plan som kan inspirera? Skicka den gärna till mig. Jag letar fortfarande goda exempel. Dags att sprida budskapet och ändra praxis!