En stad för alla?

I den hållbara staden finns det plats för alla. Föregående mening finns att läsa i de allra flesta beskrivningar av olika stadsbyggnadsprojekt. Och det är sant – i en hållbar stad måste det finnas plats för alla typer av människor. Men ändå verkar det här vara en av de största svårigheterna vi står inför. Vi kan uppfinna effektiva energisystem, bygga spårvagnslinjer och skapa lokala kretsloppssystem, men de sociala frågorna verkar vara svårare att greppa.

En del talar om en social kris. Stockholm sägs idag vara en av Europas mest segregerade städer med stora sociala skillnader mellan olika delar av staden. Människor med olika förutsättningar och social status delas upp i olika stadsdelar och lever parallella liv i en och samma stad utan att egentligen behöva mötas.

När jag arbetar med hållbar stadsplanering handlar det främst om frågor som rör den sociala hållbarheten. Som landskapsarkitekt arbetar jag med stadsrum och grönstruktur och vilken betydelse de har för människor i fråga om fysisk och mental hälsa, trygghet och engagemang. Det handlar om stadsrummens och grönstrukturens betydelse för att skapa mötesplatser för människor, och i längden bidra till ett mer integrerat, jämlikt och rättvist samhälle. Av en händelse bläddrade jag nyligen i mitt gamla examensarbete där jag tillsammans med en kursare undersökte det offentliga rummets möjligheter i den samtida staden. Jag slogs av att vi då, för åtta år sedan, inte drog oss det minsta för att gå på hårt mot stadsbyggnadsidealen, kritisera rådande normer och ohämmat rada upp påståenden om hur det istället borde vara. Svaret på frågan om en stad för alla söker jag nu därför i de offentliga rummen.

Betyder alla verkligen alla eller innefattas bara alla de som passar in i den rådande normen? I konkurrensen om skattebetalare och investerare, eftersträvas många gånger en säljande bild av staden, och ibland tycks visionen snarare handla om en ”ny” stad för nya invånare än en stadsutveckling för de som redan bor här. Hur kan man tilltala en mångfald av människor och bygga en stad som verkligen är till för alla? Och nu menar jag alla. Både de som är ekonomiskt starka och de som är ekonomiskt svaga, både de som tillför en skön stämning i staden och de som motverkar den. Alla är så många fler än de som vi vanligtvis tänker på.

Det offentliga rummet – det gemensamma rummet

På stadens gator möts människor med olika kulturella och sociala bakgrunder, och ibland innebär detta det enda tillfället där deras vägar korsas. Detta möte med ”den andre” är grundläggande för ett jämlikt samhälle – att manövrera bland främlingar, att välja graden av kontakt, att respektera den anonyma, att mötas och skapa gemenskaper.

Stadsrummet formar de fysiska ramarna för livet i staden, och dessa ramverk styr på ett eller annat sätt stadens användning och människors beteendemönster. Men varifrån kommer stadsbyggnadsidealen och vilka värderingar kommer till uttryck i stadens gemensamma rum? Relationen mellan människa och arkitektur i staden är många gånger komplicerad, och sällan ifrågasätter vi den byggda miljöns inflytande över våra handlingar. När stadens offentliga rum på olika sätt tas i anspråk av snäva stadsbyggnadsideal blir målgruppen lätt begränsad och mångfalden och förståelsen för olikheter går förlorad.

Offentliga Rummet
Förvirringen kring det offentliga rummet är många gånger sund – allt kan inte alltid vara friktionsfritt utan utrymme för reflektion.

Tanken om det offentliga rummet bygger på allas rätt till staden. Befolkningens gemensamma rum där alla har samma rättigheter – platser för möten på lika villkor. Det låter onekligen lättare sagt än gjort. Alla människor är olika och behöver, önskar och förväntar sig olika typer av stadsrum. Därför krävs ett komplext förhållningssätt till det offentliga rummet där brukaren inte i första hand är en hypotetisk medelmedborgare utan där mångfald ersätter generella lösningar. Det innebär att vi behöver planera olika typer av offentliga rum snarare än att försöka tillgodose alla intressen på alla platser i en slags urvattnad kompromisslösning.

Medborgardialog och temporära platser

Situationisterna hyllade vardagslivet och även om det kan låta lite trist ligger det nog någonting i det. Vardagen är den realitet vi lever i och därför bör vi göra något bra av den. Vi formas av vår vardag och därför är det viktigt att det i vardagen finns plats för det annorlunda och det vi annars inte aktivt skulle välja. Det handlar om att möta verkligheten.

För att människor ska kunna känna sig inkluderade i staden är det viktigt att det finns utrymme för delaktighet. Är det möjligt att genom medborgardialog ge stadsrummen en fördjupad innebörd? Mitt svar på den frågan är ja! Ingen känner en plats bättre än de som använder den. Genom att låta människor komma till tals kan man få en större förståelse för en plats, något som man aldrig kan uppnå genom ett par platsbesök. Med det inte sagt att medborgarna helt ska planera staden – huvudansvaret ligger hos oss arkitekter och samhällsplanerare, men också hos våra politiker.

Jag leker med tanken att vi arkitekter och planerare utgår från ett annat angreppssätt än det konventionella när vi planerar staden och gestaltar det offentliga rummet. Tänk om man kunde utgå från premisser som ifrågasätter normer och etablerade maktstrukturer. Kan man, genom att ”tänka utanför boxen” och skapa delaktighet i planeringsprocessen, ge plats för människor vars vardag inte ser ut som min egen?

Väsby Labs
Inom projektet Väsby Labs har man engagerat invånarna och experimenterat med temporära platser.

För att åstadkomma en stad med plats för alla krävs utrymme för variation och olika intressen. Olika människor gör olika saker i olika situationer. Jag förmodar att det handlar om att skapa tillräckligt intressanta platser med utrymme för kreativitet, lekfullhet och egna initiativ. Kanske kan man testa sig fram med hjälp av temporära platser och experimentera med nya begrepp för stadens offentliga rum. Eftersom det inte innebär en beständig lösning kan man våga lite mer och tillåtas att göra fel, för att sedan ta lärdom av sina misstag. Det ligger i de temporära platsernas natur att inte vara lika starkt kodade med förväntningar på hur man ska bete sig och på så vis är de mer tillåtande.

Det handlar om att skapa platser där den själlösa rutinen kan ifrågasättas och ersättas av en innehållsrik vardag. Platser med förutsättningar att bidra till ett mer jämlikt samhälle. Och det handlar framför allt om att våga utmana invanda tankemönster om vad det offentliga rummet är och bör vara. Det innebär att se möjligheterna att förändra och förstå att det också skulle kunna vara annorlunda. I den hållbara staden finns det plats för alla – och nu menar jag alla!