Björntjänst eller ekosystemtjänst?

Att ta hänsyn till, skydda, gynna eller försöka skapa ekosystemtjänster börjar idag bli en del av hållbart stadsbyggande. Den statliga utredningen om att Synliggöra värdet av ekosystemtjänster (SOU 2013:68) har angett tonen med målet att ekosystemtjänster senast år 2018 ska beaktas vid strategiska beslut och planering. Det är alltså full fart framåt som gäller för att nå dit, vilket jag märkt både i mitt arbete som ekolog på Malmö stad och på Ekologigruppen. Det pågår även forskning kring hur framför allt kommunerna arbetar med frågan.

Begreppet ekosystemtjänster har funnits inom ekologisk forskning (dock under olika namn) sedan 70-talet, men det var först i och med den FN-ledda rapporten Millennium Ecosystem Assessment (2005) som det kom att bli allmänt känt. Det användes då som ett pedagogiskt begrepp för att förklara mänsklighetens totala beroende av ekosystemen, och att hotet mot dessa därför är ett direkt hot mot vårt välmående; alltså ett sätt att uppmärksamma det man inte tidigare lyckats göra genom traditionell natur- och miljövård. Att begreppet ekosystemtjänster nu fått fäste även utanför den akademiska världen visar kanske att det var rätt väg att gå. Samtidigt finns det en risk att man längs resan gång, från forskare och ekologer till beslutsfattare och tjänstemän, tappat bort den egentliga innebörden av begreppet och att man därför riskerar att fylla det med sin egen tolkning och skapa lösningar som inte håller i längden.

Vad är egentligen en ekosystemtjänst?

Ekosystemtjänster skapas av ekosystemen och de levande organismer (den biologiska mångfalden) som dessa innehåller. När olika organismer påverkar varandra och sin fysiska omgivning uppstår något man kallar ekosystemprocesser och funktioner, t.ex. funktionen nedbrytning när småkryp bryter ner döda växter och djur så att näringen åter blir tillgänglig för växter att ta upp, eller när växter tar upp koldioxid från luften och släpper ifrån sig syre som en del i fotosyntesen. Genom funktionerna upprätthålls ekosystemens egenskaper så att de förblir en typ av ekosystem vi känner igen, t.ex. en savann, ett korallrev, en våtmark. Vissa av funktionerna är direkt gynnsamma för oss människor och skapar nytta för vårt samhälle. De benämns därför ekosystemtjänster. Andra funktioner utgör en indirekt nytta eller kan komma att behövas i framtiden.

Ett ökat fokus på ekosystemtjänster är positivt, men nu när allt fler inom stadsbyggnad och planering arbetar med frågan finns en fara i att ha med sig en förenklad bild av begreppet, en bild som hoppar över ekosystemen, dess egenskaper och funktioner, och istället siktar rakt mot tjänsterna.

När det komplexa förenklas

Pollinering är ett bra exempel på vad en förenklad bild av ekosystemtjänster kan resultera i. Vissa växter tar hjälp av vinden för att flytta pollen från en individ till en annan medan andra utnyttjar insekter. Från insektens horisont erbjuder blommorna mat (proteinrikt pollen och kolhydratrik nektar) och att pollen flyttas från en blomma till en annan är faktiskt just en bieffekt av att insekter samlar mat. På våra breddgrader, liksom i stora delar av världen, är bin de viktigaste pollinerarna av både av vilda och odlade växter. I Sverige finns knappt 300 arter vildbin varav 250 är ensamlevande arter (solitärbin) och 39 är humlor som, liksom honungsbiet, är sociala bin och bygger upp en koloni. Globalt finns ca 20 000 arter bin.

Honungsbiet, alltså en av dessa 20 000 arter, har tidigare ansetts vara den viktigaste pollineraren av grödor. En given åtgärd för att bidra till ekosystemtjänsten pollinering har därför varit att tillföra honungsbin, vilket på senare år slagit igenom även i städer. Ny forskning visar istället att vilda insekter är betydligt viktigare än man tidigare trott. De många vilda arternas stora värde beror på att de alla har olika egenskaper, så som favoritväxt, hur de rör sig i blomman och när på dygnet eller säsongen de är aktiva, och detta påverkar hur de bidrar till pollineringen av en viss växtart. Till exempel behöver jordgubbsblommor besök av både stora och små insekter för att ge stora välformade bär, eftersom olika stora kryp kommer åt olika delar av den gula ”kudde” i mitten av blomman där ståndare och pistiller sitter. Tomater pollineras bäst av humlor eftersom bara de kan lösgöra det hårt bundna pollenet genom sitt intensiva surrande. Fruktträd som blommar på våren besöks framför allt av humlor, eftersom de är aktiva även kalla vårdagar, samt några arter av solitärbin som också är tidigt igång. Arterna kompletterar alltså varandra både i beteende och säsong och tillsammans pollinerar de ett stort antal odlade och vilda växter. Deras känslighet för miljöförändringar och sjukdomar skiljer sig också åt och därför bidrar en mångfald av arter även till en slags försäkring eller riskspridning. Detta är särskilt viktigt nu när ekosystemen påfrestas av klimat- och landskapsförändringar.

Vallhumla Drottn Gullviva Small
I Sverige finns flera hundra olika arter av vildbin, inklusive humlor, som har olika beteende, är känsliga för olika störningar och har olika favoritväxter. Tillsammans utgör dessa en mångfald av pollinerare som skapar goda förutsättningar för pollinering av vilda och odlade växter.

Se hela ekosystemet, inte bara biet

Påfrestningarna har lett till att mångfalden av pollinerare redan idag är hotad; så många som 30% av Sveriges vildbiarter är upptagna på Rödlistan. En huvudorsak är att blommande miljöer som ängar, betesmarker och fältkanter minskat drastiskt samtidigt som användning av ogräsbekämpningsmedel ökat under 1900-talet vilket minskat blomtillgången ytterligare. Tjänsten pollinering är alltså hotad på grund av att vi förstört eller begränsat de ekosystem som upprätthåller den. Dessutom visar de senaste årens massdöd av honungsbin hur sårbara vi är om vi litar till en enda art. Att då satsa på just fler honungsbin för ökad pollinering, vilket inom stadsbyggnad har blivit något av en ”lågt hängande frukt”, är att sikta på symptomlindring istället för att försöka bota sjukdomen.

Att satsa på att motverka påfrestningarna på vildbin genom att skydda och skapa goda livsmiljöer med både naturliga boplatsmiljöer och mat vore en mer hållbar lösning. När vi planerar våra städer och vår landsbygd bör vi eftersträva ett landskapsekologiskt perspektiv, där olika miljöer kompletterar varandra innehållsmässigt och ligger inom rimligt avstånd för bin att flyga mellan. Det skulle ytterliga öka förutsättningarna för en mångfald av insekter som kan pollinera ett brett spektrum av odlade och vilda växter. Honungsbiet har också en plats i vårt samhälle, men genom att fokusera enbart på dem, på bekostnad av vildbin, kan vi mycket väl ha gjort oss själva en björntjänst istället för en insats för en mycket viktig ekosystemtjänst.

Campus Lu Aug2012
För att gynna ekosystemtjänster i staden bör man se till att spara, återskapa eller tillskapa ekosystem, snarare än att rikta in sig mot att gynna enskilda tjänster.