Ge plats för både människa och bil i framtidens städer

Få företeelser har nog historiskt förändrat våra stadskärnor såsom bilismens expansion och skövlingen för Domusvaruhusen under 60- och 70-talen. Efterföljande generationer bannar nu den tidens stadsplanerare för dessa förödande ingrepp. Det var åtminstone modigt, men tiden sprang ifrån dem väldigt snabbt och fortfarande läker vi såren i stadsmiljön och anpassar långsamt staden utifrån dagens förutsättningar.

Vad gör vi idag som morgondagens utvecklingshinder? Jag befarar att vårt förhållningssätt till infrastruktur och trafik i våra städer kommer bli morgondagens hämsko. På många håll försöker man lösa infrastrukturella problem genom att försvåra för bilarna att nå staden och därigenom få folk att åka buss eller cykla. Detta är dock ett förhållningssätt som är dåligt förankrat hos befolkningen och stadens aktörer. När infrastrukturen inte fungerar i verkligheten så tappar staden sin dragningskraft. Attraktiviteten minskar. Det som skulle göra miljön en tjänst blir istället en björntjänst. Följden blir att köpkraften flyttas mot externhandeln och vi tvingas göra längre bilresor för att handla.

Och det blir inte bara miljön som får stryka på foten, det sociala klimatet blir fattigare när mötesplatsen tappar i funktion och attraktivitet. Vi människor är sociala och söker oss till platser med mycket folk, där det händer mycket. Handeln blir därför den första som får se minskad omsättning och lönsamhet.

Det måste vara enkelt att ta sig till staden, när vi väl är där vill vi gärna ha bilfria och gåvänliga miljöer. Så måste det vara för att staden ska fungera, annars uppnår vi ingen urban balans. Vi måste ta diskussionen kring miljön och staden utifrån rätt aspekt. Folk gör inte alltid som politikerna vill, de gör som de själva vill. Vi kan inte planera mot bilen, vi måste planera för tillgänglighet.