Stadspolitik utifrån sociala och kulturella perspektiv

Boverket hade nöjet att möta ett 60-tal intresserade och engagerade personer i ett givande samtal om stadspolitik. De flesta var politiker, mestadels på kommunal nivå, men där fanns även kommunala tjänstemän och företrädare för departement och myndigheter. Boverkets generaldirektör Janna Valik inledde och moderator var Tobias Olsson, arkitekturpolitisk chef på Sveriges Arkitekter. Utgångspunkten för samtalet var de två rapporter om stadspolitik som Boverket i samband med ett regeringsuppdrag hade beställt av Ingemar Elander, Örebro universitet respektive Charlotta Fredriksson och Malin Marntell, WSP. Rapporterna visar på hur man kan organisera en stadspolitik på nationell och lokal nivå samt vad som krävs för att få en sådan att fungera. Hur kan vi gå från fluffiga ord och hållbarhetsbabbel [sustainababble] till handling? Vi svänger oss med begrepp, men menar vi vad vi säger – säger vi vad vi menar? frågade sig Ingemar Elander.

Under den diskussion som fördes stod det klart att många kommunpolitiker önskar stöd och uppbackning av staten till exempel för att reda ut svåra och komplexa frågor eller hantera målkonflikter. Det uttrycktes en vilja att jobba ihop med staten på olika nivåer, men ett tydligt budskap var att staten behöver ”ensa sig” och bli en mer samordnad aktör. En arena för kunskaps- och erfarenhetsutbyte kan vara ett slags stöd som staten kan tillhandahålla, men det kan även finnas ett behov av att staten driver en tydligare nationell linje, om hur vi som land möter urbaniseringen eller ser till att det blir en balans mellan de olika hållbarhetsdimensionerna. Pengar är alltid välkommet menade någon, medan andra tryckte på att vi behöver komma ifrån det så kallade ”projekteriet”. Charlotta Fredriksson menade att projekt kan ge energi och utgöra en kraftsamling, men att det kan behöva varvas med långsiktigt arbete.

Det konstaterades även att det finns en skevhet i vilket fokus som tilldelas de tre hållbarhetsdimensionerna. De kulturella aspekterna paketeras vanligen inom det sociala fältet. En kommun som var representerad hade istället valt att lyfta ut kulturen som en fjärde hållbarhetsaspekt, medan en annan såg kulturdimensionen som själva kittet, klistret som håller ihop ekonomiska, ekologiska och sociala aspekter. Den ekonomiska dimensionen gör sig ofta gällande på bekostnad av de andra påpekades av flera. Acko Ankarberg, partisekreterare för Kristdemokraterna, talade inledningsvis och menade att vi är sämst på att hantera den sociala dimensionen av hållbar stadsutveckling. Utan bra uppväxt får vi ingen bra tillväxt valde hon att uttrycka det. Hon tryckte även på att det är viktigt att alla, offentlig, privat och ideell sektor, är delaktiga för att det ska bli något gjort. En annan fråga som diskuterades flitigt var stadspolitikens avgränsning. Stadspolitik bör inte begränsas till en glassig stadskärnepolitik, projektpolitik och place-making-strategi utan innefatta det breda perspektivet som berör livet i hela staden. Tänk på att stadskärnan inte är något utan sitt omland uttryckte någon. I det sammanhanget får vi inte heller glömma bort att omlandet mycket väl kan vara stort, ett tydligare regionalt perspektiv efterfrågas.

Tiden på eftermiddagen flög snabbt iväg och vi hade gärna utforskat och dryftat flera frågor. Speciellt kring vad vi var och en kan åstadkomma på hemmaplan. Men det tar vi vid nästa tillfälle! Tack alla som var där och bidrog till bra diskussion!